Den ”Arabiska Våren” – fem år senare

Bo Kragh

 

I slutet av maj gick Affärsvärldens konferens Treasury & Cash av stapeln på Odenplan 7A i Stockholm. En av talarna som fick toppbetyg var Bo Kragh från Handelsbanken. För er som missade hans intressanta föreläsning kan ni nu läsa summeringen nedan.

 

 

Den ”Arabiska Våren” 2011 skapade hos många människor stora förhoppningar om en demokratisk och ekonomiskt framgångsrik utveckling inom den arabiska världen. Mer eller mindre medvetet såg nog många av oss framför sig en ”arabisk upprepning” av den utveckling som ägde rum i Östeuropa 25 år tidigare, med Sovjetblockets sammanbrott, självständighet för många länge förtryckta folk samt en liberaliserad ekonomi med successivt stigande välstånd som följd.

Nu – fem år senare – vet vi att dessa förhoppningar i de flesta fall visat sig vara rena illusioner. I flera länder (Libyen, Jemen, Irak – och värst av alla – Syrien) har staten de facto kollapsat med krig och flyktingkatastrofer som följd. De auktoritärt styrda monarkierna och emiraten (Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten och Oman) har påverkats i en relativt liten utsträckning, dock att Bahrain med sitt sunnimuslimska kungahus men shiamuslimska folkmajoritet har kunnat behålla sitt styrelseskick enbart tack vare den saudiska militära interventionen 2011.

I Egypten har den lagligt valda president Mursi från Muslimska Brödraskapet störtats genom en militärkupp och dömts till döden utan att Väst reagerat nämnvärt, något som befrämjat framväxten av terrororganisationen Islamiska Staten även på egyptisk mark. De ”milt auktoritära” monarkierna Marocko och Jordanien har i stort sett förblivit stabila, även om Marockos konflikt med Polisariogerillan om Västra Sahara ännu pågår och Jordanien drabbats oerhört hårt av flyktingströmmen från Irak och Syrien. Algeriet (som fick erfara ett långt inbördeskrig under 1990-talet och början av 2000-talet, då den i praktiken militärdominerade FLN-regeringen med anor från befrielsekampen mot Frankrike temporärt lyckades besegra islamisterna) är idag till synes stabilt men kan när som helst få erfara nya oroligheter.

Palestina förblir splittrat mellan den PLO-styrda Västbanken och den Hamasstyrda Gazaremsan, samtidigt som den israeliska ockupationen och de israeliska nybyggena på Västbanken inte visar någon tendens att avta. Intressant nog har Tunisien (där ”Våren” började) och Libanon (som sedan 40 år tillbaka upplevt såväl inbördeskrig som utländska interventioner och som nu i ännu högre grad än Jordanien drabbats av flyktingkrisen) sannolikt ändå de bästa förutsättningarna att lyckas behålla någon form av lugn och demokrati – möjligen som en följd av sina sedan antiken ”fenisiska” traditioner och relativa litenhet.

En självklar fråga blir då; ”Hur kunde det gå så snett”?
Svaret är inte helt självklart, men ett flertal faktorer torde ha spelat in:

  • Till skillnad från östeuropéerna hade de arabiska länderna så gott som ingen tidigare erfarenhet av demokrati och var dessutom i de flesta fall sedan länge styrda av diverse diktatorer.
  • I många fall har de inbördes gränserna länderna emellan vid olika tillfällen dragits upp av Västmakter (främst Frankrike och Storbritannien), något som skapat instabila statsstrukturer.
  • Den länge latenta konflikten mellan sunniislam och shiaislam har kommit upp till ytan med förödande konsekvenser inte minst i Irak, Syrien och Jemen.

Samtidigt framstår på senare tid utvecklingen i det sedan 1979 av det shiamuslimska prästerskapet styrda Iran som en av de få ljusglimtarna i hela Mellanösternregionen. Prästerskapet dominerar förvisso fortfarande landets styre men har tvingats kompromissa i viktiga frågor. Samtidigt har Iran genom 2015 års avtal med Väst kunnat befria sig från en mängd sanktioner och öppna upp sin ekonomi mot omvärlden.

Vill Ni veta mer – kontakta då Bo Kragh
e-post: bo.kragh@icloud.com

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *